Tiden bara rusar. Börjar riktigt känna hur åldern kommer krypande på mig.

Snart är de dags igen för en föräldra vecka i Gnesta. Jag riktigt ser fram emot det. Tyvärr var vi ju inte med förra gången. Det var alldeles för mycket annat då. Men denna gång, då är vi där. Ska bli kul att träffa alla igen.

Här hemma är allt som vanligt. Det är faktiskt ganska skönt att de är de ibland också. Det behöver inte alltid hända en massa. Fast de klart, det är ju en vecka i Stockholm som är i antågande så nog har man lite att stå i. Det ska ju vara med kläder...och undra just vad de blir för väder...

Vi brukar ju passa på när vi är hos Erik att kolla upp hur han har de på rummet, alltid är det nåt som måste bytas ut eller köpas in.

Just ja, denna gång så ska jag liksom "prata". Erik har ju blivit stora killen, nu menar jag stor. Han är inte den lättaste att ha å göra med. Det behövs lite styrka, barnasinne och påhittighet för att kunna rå med honom. Inte alltid det lättaste. Det händer ibland att saker kan gå överstyr, ibland behövs det kanske lite mer styrka. Det kanske inte ser så bra ut i åskådarens ögon, men ett måste. Det är nåt som jag bland annat ska prata om. Erik har ju fått diagnos nu äntligen, vi vet ju att han är döv. Men det finns en hel del till, som tex autism, språkstörning, utvecklingsförsening, utåtagerande mm. Ja, de blir ju en hel del när man slår ihop det. Det syns inte på honom när han sitter still... så för omgivningen kan det vara svårt att förstå vad som händer ibland. Men jag anser ju att det är viktigast att vi som är honom närmast vet vad vi gör.

Oj, nu vart de lite mer än jag tänkt. Men så kan de ju bli ibland.

Kram